Allhelgonadagen är saknadens dag

I denna tid vi tänker på våra kära som inte länge är här.

Många besöker kyrkogårdarna inför allhelgona. Vi går och tänder ljus på deras gravar som vi vill minnas och som vi saknar. Idag blir vi påminda av döden och livets skörhet. Allhelgonahelgen är också en tid då vi låter minnena leva.

Det finns olika slags sorg hos oss. Någon har förlorat sin mor eller far, en annan sin livskamrat, någon sitt barn. I några fall är döden lättare att acceptera i andra känns den orättvis. När ett ungt liv tar slut ställer vi oss frågan: Varför? Och vi får inte riktigt svar.

Någon har sagt att sorgen kan vara vår vän. När vi förlorar någon som står oss nära kommer den här mystiska gästen till vårt liv, sorgen. Vi har inte bjudit in den att komma, den bara kommer och gör sitt bo i vårt hjärta. Den här gästen, sorgen hjälper oss att hitta vår väg i den nya situationen som vi befinner oss i.

Kanske kan vi t.o.m. säga att sorgen kämpar för livet. Sorgens syfte är att möjliggöra att livet går vidare.

Om någon skulle fråga oss vad det viktigaste i livet är, tror jag att många av oss skulle svara: andra människor, de närmaste. Är det inte så att de allra viktigaste sakerna i livet är som gåvor. Vi har fått dom: föräldrar, maka, make, barn, barnbarn och vänner.

I våra minnen finns många vackra och bärande minnen som förknippas med människor som är kära för oss men som inte längre finns här. Vi besöker gravar för att tända ljus, för att minnas, för att vi älskar, därför vi besöker gravarna för kärlekens skull.

Jag har alltid fascinerats av Pauli ord om kärleken. Tro, hopp och kärlek men störst av dessa är kärlek.

Kärleken är större än allt annat. Även större än döden. Är detta inte märkligt? Jag vet att Paulus här beskriver Guds kärlek till människan, men jag tror att kanske vår, människans kärlek, omsorg och saknad är likadan.

Kanske är det som en glimt av den himmelska kärleken, kärleken som består och aldrig försvinner. Kärleken i evighet, Guds kärlek. Kan det vara så att kärleken och omsorgen som vi har till en annan människa inte försvinner fast livet försvinner? Och hens kärlek lever i oss och våra liv, fortsättningsvis.

Kan det vara så att kärleken består? Kanske är även detta möjligt tillsammans med Gud.

Skribenten är stiftsdekan